När jag på inskrivningsamtalet på Storken fick frågan om vi ville göra kub-test så svara jag ja. Det är alltså att dom tar ett blodprov på mig och sen kollar bebisen med ultraljud, på sätt kan dom räkna ut risk för om bebisen kan ha något kromosomfel.
Fosterdiagnostik är alltid svårt att veta hur man ska ställa sig till.
Vad gör du om du får ett negativt besked? Den frågan fick jag med, och mitt svar var: inget, det är mitt barn oavsett.Så svarar kanske dom flesta?
Tills den dagen du får det där negativa beskedet. Den dagen någon tittar dej i ögonen och säger: Det finns stor risk att erat barn har Downs syndrom!
Och hjärtat slår i 180, tårarna bränner bakom ögonlocken. Går inte hålla sig, börjar gråta.
Är du ledsen? säger hon, och ger mig pappet till att torka tårarna med..
Vad tror du, vill jag bara säga, vad skulle du vara?
Hon erbjuder fostervattenprov, risken
att barnet har kromosomfel är 1 på 210 och i mina tankar är den 1 av 210 såklart våran bebis.
Får veta att jag kan göra provet först om tre veckor så det blir en lång väntan. Vi bestämmer oss direkt för att göra det, trots att risken för missfall är 1 på 100.
Anledningen till detta är att vi tillsammans bestämmer att om det visar något fel på barnet ska vi inte fortsätta med graviditeten, även om det skulle innebära att få göra en sen abort.
Missförstå mig inte, jag har själv jobbat med personer med Downs syndrom, och dom är verkligen härliga men bakom det där goa man ser döljer sig oftast en hel del allvarliga fel och att få ett barn med utvecklingsstörning innebär att du för alltid har " ett litet barn "som kräver en massa och det skulle inte vara rättvist mot Amelia.
Alla dessa tankar höll på att ta kol på mig.
Jag var nervös inför provet, inför svaret, jag kunde inte glädjas.
Jag ville inte känna mig gravid.
Jag hade sådan ångest för att jag kanske inte skulle få föda vårt barn levande.
Den 26 mars på Sebastians födelsedag skulle vi göra provet på sjukhuset. Amelia var hos mina föräldrar då man inte får anstränga sig på en till två dagar efter provet på grund av missfallsrisken.
Jag var så nervös så jag trodde jag skulle dö, jag var så illamående.
Trodde det skulle göra så ont med och hade sån ångest över att läkaren skulle sticka in en lång nål i min mage och suga ur fostervatten ifrån där min lilla bebis låg.
Men det gick bra, och det var snabbt över.
Vid fostervattenprov analyserar man kromosomer så läkaren frågade om vi ville veta vad det var för kön på bebisen och det ville vi.
Jag ville veta om vi nu inte skulle kunna behålla vår lilla bebis.
Det skulle ta ett par dagar för svaret att komma, ringde dom så var det ett dåligt besked, kom det brev så var det bra.
Jag gick som på nålar dagarna efter och var så nervös, men så kom brevet.
Brevet som sa att bebisen inte hade några kromosomfel och brevet som sa att vi skulle få en son. En liten pojke.
Jag har aldrig varit så glad i hela mitt liv! Så lättad.
Jag är evigt tacksam varje dag för vår älskade lilla kille.
Tänk att just du kom till oss Elliot!
Vi skulle givetvis älskat vår son lika mycket om han hade fötts med en skada, och vi inget visste.
Nu hade vi valet att innan ta reda på det och det är våran åsikt om barn med utvecklingsstörning ~/i> men självklart har jag all respekt för dom som väljer att föda barn som har någon form av skada.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar