De första två veckorna var det jobbigaste jag varit med om. Helt ärligt.
En helt ny bebis som praktiskt tagit bodde vid mina tuttar och en tvååring som inte alls förståd att mammas mage var borta och innehållet som kallades lillebror var här för att stanna.
Lägg till att Amelia hade börjat trotsa och grät för minsta lilla som inte gick hennes väg..
Dock blev det ju bättre när hon fick gå tillbaka till dagis, men det var då den kom, koliken..
Och med besked: lillebror bara skrek, och skrek och skrek lite till.
Vissa dagar ville jag slita av mig allt hår, slänga ut sambon och ställa ut ungarna i skogen. Observera att jag givetvis aldrig skulle göra det!
Vi fick bekanta oss med trotsåldern, säga hej igen till diverse magdroppar och specialflaskor och jag som va pepp på att gå ner i vikt utvecklade istället ett sockerberoende utan dess like.Och amningen, ja den sket sig denna gången med.
Att tröstäta fick en helt ny innebörd för mig, så någon viktnedgång att tala om kan jag inte påstå att det finns.
Och här är vi nu. Elliot är nio veckor och har det tufft med magen än, men det heter väl tremånaderskolik av en anledning. Amelia har vant sig vid sin lillebror och pussar, kramar och är rätt nöjd med livet.
Men en sak är säker, jag har aldrig älskat min familj mer nu. För visst är det så, att kärleken övervinner allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar