Jag fyller trots allt trettio om cirka tre veckor.
Nej då, jag åldras med glädje och känner mig helt ok för att bli trettio.
Sambo, två små barn ( som visserligen blir större dom med ), fast jobb sen ett par år tillbaka.. Men så var det ju det där med jobbet..
Jag har jobbar som undersköterska i sex år nu, och ungefär lika länge har jag dragits med atopiskt handeksem..
Jag har försökt det mesta som går att göra men utan att lyckas..
Och dom senaste åren har det bara eskalerat..
Som ett slag i magen fick jag höra från läkaren: du kommer aldrig bli bra så länge du har det jobbet du har.
För det vet ju väl alla, att arbeta inom vården med handeksem är ett big no no.
Nu är det sjukskrivning som gäller och nästa vecka väntar besök på hudmottagningen där jag förhoppningvis får lite mer klarhet ingår vi ska gå vidare med behandling och efter sommaren och semestertider väntar möta med chefen och diverse andra för att diskutera hur vi gör med eventuell omplacering och så..
Det känns helt ärligt skit.
Jag har kännt länge att jag vill byta jobb, göra något annat, utvecklas.. Men det skulle ju vara på mitt initiativ och inte ett tvång.
Känner mig skitnervös för att det inte finns något för mig.. Och vad göra då?
Att denna sommar och semester dessutom har varit riktigt dålig gör inte saker och ting bättre..
Det är besvär som löst av varandra typ hela tiden, syster med familjs bilolycka som verkligen tog oss alla hårt, givetvis hårdast för dom.. Men ändå, det känns som någon har kommit och tagit all min tur ifrån mig, och jag undrar, när vänder det?
